Jag hade börjat dricka alkohol igen. (Den
troliga) anledningen till det var att jag inte längre stod ut
med
omgivningen eller mig själv.
Jag hade väntat på det här infernot länge, ungefär hela min
nyktra period.
Den varade i två och ett halvt år.

Det var inga piller eller veckolånga "sofflocks-svängar" som
drabbade mig utan våta krogkvällar, mycket våta,
samt att jag "varvade ner" dagen efter. Jag känner att jag
glider längre och längre in i total galenskap och
degeneration utan att kunna göra något åt det.

Även under min nyktra period kände jag av detta tillstånd så
det gick inte att skylla allt på spriten, men indirekt.
Jag mår faktiskt sämre nu, det är bara att konstatera.

Jag tror jag har förstått allting nu, det handlar inte längre om
att må bättre och bättre, det handlar
bara om att försöka stå ut. Jag är så uttråkad av livet att jag
håller på att dö av psykisk ohälsa.
Jag mår inte bra fysiskt heller.

Den enda gången jag känner någon form av glädje
eller symptomfrihet är när jag är berusad.